I morse, klockan halv elva, var jag på BUMM i bromma för en hälsoundersökning. Hade vuxit en centimeter och tydligen "gått ner ännu mer" i vikt.... Vadå ännu mer? Och det är konstigt egentligen, för här hos jourfamiljen äter jag ju tre mål mat om dagen (frukost, lunch och middag), medan jag hos pappa lätt kunde hoppa över någon måltid. Tycker alltså att jag borde ha gått upp i vikt... Nåja.
Doktorn lyssnade på mitt hjärta och mina lungor, kollade mina ögon och kände på magen, samt kollade mina reflexer. Allt såg fint ut, utom hjärtat som tydligen slog en aning ojämnt. Trots att tidigare EKG har sett jättebra ut, ville denna doktor göra ett nytt EKG för att kolla upp att det inte var något allvarligt. Detta ska tydligen göras på Stockholm Heart Center, vi får väl en kallelse vad det lider.
Jag är ju väldigt blek, jag är född sådan, och doktorn ville göra lite blodprover av nån konstig anledning. Jag har gjort typ tusen blodprov, fattar inte varför dom ska göra det jämnt... Nåväl, nån morgon här ska jag fasta och dra mig iväg till närmaste vårdcentral och ta dom där jämrans blodproven.
Doktorn ville också ha ett urinprov, och detta skulle göras där hos dom direkt. Turligt nog, för både mig och dom, gick det snabbt och problemfrtt - plus att dom fick morgonurinen (vilket jag efter alla sjukhusvistelser har lärt mig är det bästa). Oj oj oj, det känns som man har sjunkit väldigt lågt när man skriver om urin.
Hur som helst, jag fick "titta på" när dom läste av värdena i urinen, vilket jag faktiskt inte tror att jag har gjort förut. Läkaren som kollade värdena frågade plötsligt "är du hungrig?", och jag blev ganska förvånad då jag ju ganska nyss hade ätit frukost. "Nej, inte alls", sa jag. "Okej... För du har lite sånt där som man brukar ha när man inte har ätit på ett tag", svarade hon. Lite sånt där... Vad fasen kan det tänkas vara? Hur ser man i urinen om en mänska är hungrig? Vad är det man har i urinen när man inte har ätit på ett tag? Och varför hade jag det fastän jag var mätt? Hmm...
Hade även några vita blodkroppar i urinen. Det kan man ha om man har urinvägsinfektion (som tydligen ganska många har just nu, känner typ tre stycken som har det), fast det var inte så mycket och jag har inte känt av några symptom så det är ingen mening att kolla upp det vidare.

Hade en liten kaffestund hos jourfamiljen, vilket var trevligt och ganska intressant. De flesta tycker väl att kärlek är viktigare än materiella ting, eller hur? De skulle väl föredra sin partner framför de mesta dyrbara saker, visst? Jag trodde att det gällde alla, och särskilt dom som faktiskt har en partner. Idag blev jag dock visad motsatsen.
En 20-årig kille, som har tjej, håller på att spara ihop till en MC. Hans 15-åriga syster började klaga på att han är så snål, och aldrig bjuder sin flickvän på något utan i stället sparar ihop till en MC åt sig själv. Hon ställde då en fråga som jag trodde svaret var självklart på. "Om du fick välja, skulle du då behålla din flickvän men inte MC:n eller behålla MC:n men inte dn flickvän?". Utan att blinka, utan en sekunds eftertanke, svarade han: "MC:n". Och det läskiga var, att han var allvarlig. Vad skulle du tycka om din pojkvän (eller flickvän, för den delen) föredrog ett fordon framför dig? Om han, om han fick välja, lät en motorcykel flytta in och ta din plats och körde ut dig som grannens skitiga katt? Näe, det vore inte roligt alltså. Men, som någon sa till mig idag, det finns alla sorter.

Snart är det ju dags för mig och jourfamiljen och deras vänner och bekanta att åka upp till järvsö i hälsingland på en 9-dagars skidsemester. Det ska bli riktigt kul, faktiskt. Det är sånt här som min riktiga familj aldrig skulle göra.
Trots det, har jag frågat pappa om han och min lillebror vill följa med upp i några dagar, inte så mycket för skidornas skull men för sällskapet, och jag väntar fortfarande på svar.

Förresten, fick en plötslig lust att spela monopol. Knepigt. Jag suger verkligen på monopol. Men ändå är det roligt. Fast det är väl bra i för sig, att jag inte ratar allt som jag inte är bäst på... Även om det är en skön känsla att sopa banan med alla - som jag gör i t ex. trivial pursuit och singstar. Ni vet, såna spel som verkligen räknas. Hehe.

Ååååh gud va längesen det var jag spelade gitarr... Jag fick ju en gitarr (och en grön iPod, yay!) när jag fyllde 15, och planen var att jag skulle lära mig spela gitarr. Har alltid tyckt att gitarr är ett omöjligt instrument att spela, liksom krångligt och komplicerat, och därför har jag alltid gillat gitarrspelare, och velat lära mig spela nån gång i livet.
Så kom det sig att jag fick en pojkvän som råkade spela gitarr. Fantastiskt! Han lärde mig lite, och efter det var jag bäst i min musikgrupp på gitarr (för att jag kunde byta ackord...), vilket gav mig ännu mer lust och vilja att verkligen lära mig. Tur för mig att jag fyllde år någon vecka senare, och att pappa faktiskt gav mig en gitarr och ett (ja, bara ett) plektrum. Jag brukade i min ensamhet ta gitarren till datorn och stämma den, och sedan lära mig lite enkla låtar via en härlig sida kallad www.e-chords-com. När ingen var hemma kunde jag i lugn och ro spela på, utan att skämmas över de fel som jag med all sannolikhet skulle begå. Jag skulle så småningom bli bättre, och kanske våga träna lite "in public" så att säga, utan att skämmas.  Det var min plan. Men, liksom det mesta i mitt liv gick också det åt helvete, då jag flyttade till en jourfamilj där det var meningen att det skulle vara folk i huset 24/7. Självklart, jag trivs jättebra här, men jag saknar mitt lilla gitarrspel. Guitar hero, som jag brukar spela med brorsan när jag e hemma någon dag hos pappa, är ju inte samma sak. Långt ifrån, faktiskt. Knappar... Löjligt. Om det ändå var så enkelt att spela på riktiga gitarrer.
Något jag också saknar är mitt lilla pianospelande. Har ju haft keyboard sedan jag var typ sju år, och det var kärlek vid första tangenttrycket. Jag minns dagen jag fick min första keyboard, minns det som om det var igår. Det var en julafton. Den var röd. Jag gick och la mig i min säng och satte volymen på högsta volym och spelade, och mamma kom ner och sa att jag kunde skada öronen. Ååååh vad kär jag blev i den där lilla saken, alltså.
Med åren har jag bättrat på mitt pianospel, och kan nu ett antal låtar och sånt. På musiken i skolan sätter jag mig oftast vid pianot och övar lite, och alla i klassen blir imponerade och vill att jag ska lära dom. Oj oj oj, jag minns när min syrra ville lära sig lite enkla låtar... Inte ens med riktiga ackord, utan liksom melodin med en tangent i taget... Det tog tuuuusen år att lära henne första delen av en vers, och sju miljoner år för henne att lära sig komma ihåg ordningen och allt... Och ett starkt tålamod från min sida.

Jaa du, det här blev ett längre inlägg än planerat. Härligt att du orkade läsa hela! Eller förresten, du läste nog inte hela. I såna fall, så är det lugnt. Du missade inte direkt något.