Nu är jag äntligen tillbaka i stockholm, efter att ha varit i hälsingland i en vecka. Det har varit riktigt kul, men också lite jobbigt. Mycket har hänt, och jag har träffat många nya personer.

Jag ska skriva om min sportlovsvecka senare, när jag vilat mig lite.

Blir mer och mer nöjd med min design. Har jobbat hårt med den, det tar lååång tid att hitta koder som e snygga, och ännu längre tid att lägga in dom på rätt ställe...

Jag håller just nu på med html-kodningen istället för att fixa med headern, så just nu är inte allting perfekt och alla sidor ser kanske inte likadana ut.

Jag har, som synes, lagt till flikar längst upp under headern. Dessa är i själva verket länkar till kategorier. Detta gör att du kan välja vad blogginläggen du vill läsa ska handla om - om det är t ex hundar, eller kanske uppdateringar. Längst ut till höger finns en länk till första sidan.
Funderar på att kanske fixa en till flik som länkar till en profil om mig, eller nåt sånt.

Ska även fixa lite i menyn till vänster, alternativt göra fliksamlingen till den enda menyn... Hmmm....

Nåväl, hoppas ni inte stör er på den nya designen, och att ni kan leva med att det inte ser helt perfekt ut då jag fortfarande leker runt lite och testar olika saker. Ha det riktigt bra! :)

I morse, klockan halv elva, var jag på BUMM i bromma för en hälsoundersökning. Hade vuxit en centimeter och tydligen "gått ner ännu mer" i vikt.... Vadå ännu mer? Och det är konstigt egentligen, för här hos jourfamiljen äter jag ju tre mål mat om dagen (frukost, lunch och middag), medan jag hos pappa lätt kunde hoppa över någon måltid. Tycker alltså att jag borde ha gått upp i vikt... Nåja.
Doktorn lyssnade på mitt hjärta och mina lungor, kollade mina ögon och kände på magen, samt kollade mina reflexer. Allt såg fint ut, utom hjärtat som tydligen slog en aning ojämnt. Trots att tidigare EKG har sett jättebra ut, ville denna doktor göra ett nytt EKG för att kolla upp att det inte var något allvarligt. Detta ska tydligen göras på Stockholm Heart Center, vi får väl en kallelse vad det lider.
Jag är ju väldigt blek, jag är född sådan, och doktorn ville göra lite blodprover av nån konstig anledning. Jag har gjort typ tusen blodprov, fattar inte varför dom ska göra det jämnt... Nåväl, nån morgon här ska jag fasta och dra mig iväg till närmaste vårdcentral och ta dom där jämrans blodproven.
Doktorn ville också ha ett urinprov, och detta skulle göras där hos dom direkt. Turligt nog, för både mig och dom, gick det snabbt och problemfrtt - plus att dom fick morgonurinen (vilket jag efter alla sjukhusvistelser har lärt mig är det bästa). Oj oj oj, det känns som man har sjunkit väldigt lågt när man skriver om urin.
Hur som helst, jag fick "titta på" när dom läste av värdena i urinen, vilket jag faktiskt inte tror att jag har gjort förut. Läkaren som kollade värdena frågade plötsligt "är du hungrig?", och jag blev ganska förvånad då jag ju ganska nyss hade ätit frukost. "Nej, inte alls", sa jag. "Okej... För du har lite sånt där som man brukar ha när man inte har ätit på ett tag", svarade hon. Lite sånt där... Vad fasen kan det tänkas vara? Hur ser man i urinen om en mänska är hungrig? Vad är det man har i urinen när man inte har ätit på ett tag? Och varför hade jag det fastän jag var mätt? Hmm...
Hade även några vita blodkroppar i urinen. Det kan man ha om man har urinvägsinfektion (som tydligen ganska många har just nu, känner typ tre stycken som har det), fast det var inte så mycket och jag har inte känt av några symptom så det är ingen mening att kolla upp det vidare.

Hade en liten kaffestund hos jourfamiljen, vilket var trevligt och ganska intressant. De flesta tycker väl att kärlek är viktigare än materiella ting, eller hur? De skulle väl föredra sin partner framför de mesta dyrbara saker, visst? Jag trodde att det gällde alla, och särskilt dom som faktiskt har en partner. Idag blev jag dock visad motsatsen.
En 20-årig kille, som har tjej, håller på att spara ihop till en MC. Hans 15-åriga syster började klaga på att han är så snål, och aldrig bjuder sin flickvän på något utan i stället sparar ihop till en MC åt sig själv. Hon ställde då en fråga som jag trodde svaret var självklart på. "Om du fick välja, skulle du då behålla din flickvän men inte MC:n eller behålla MC:n men inte dn flickvän?". Utan att blinka, utan en sekunds eftertanke, svarade han: "MC:n". Och det läskiga var, att han var allvarlig. Vad skulle du tycka om din pojkvän (eller flickvän, för den delen) föredrog ett fordon framför dig? Om han, om han fick välja, lät en motorcykel flytta in och ta din plats och körde ut dig som grannens skitiga katt? Näe, det vore inte roligt alltså. Men, som någon sa till mig idag, det finns alla sorter.

Snart är det ju dags för mig och jourfamiljen och deras vänner och bekanta att åka upp till järvsö i hälsingland på en 9-dagars skidsemester. Det ska bli riktigt kul, faktiskt. Det är sånt här som min riktiga familj aldrig skulle göra.
Trots det, har jag frågat pappa om han och min lillebror vill följa med upp i några dagar, inte så mycket för skidornas skull men för sällskapet, och jag väntar fortfarande på svar.

Förresten, fick en plötslig lust att spela monopol. Knepigt. Jag suger verkligen på monopol. Men ändå är det roligt. Fast det är väl bra i för sig, att jag inte ratar allt som jag inte är bäst på... Även om det är en skön känsla att sopa banan med alla - som jag gör i t ex. trivial pursuit och singstar. Ni vet, såna spel som verkligen räknas. Hehe.

Ååååh gud va längesen det var jag spelade gitarr... Jag fick ju en gitarr (och en grön iPod, yay!) när jag fyllde 15, och planen var att jag skulle lära mig spela gitarr. Har alltid tyckt att gitarr är ett omöjligt instrument att spela, liksom krångligt och komplicerat, och därför har jag alltid gillat gitarrspelare, och velat lära mig spela nån gång i livet.
Så kom det sig att jag fick en pojkvän som råkade spela gitarr. Fantastiskt! Han lärde mig lite, och efter det var jag bäst i min musikgrupp på gitarr (för att jag kunde byta ackord...), vilket gav mig ännu mer lust och vilja att verkligen lära mig. Tur för mig att jag fyllde år någon vecka senare, och att pappa faktiskt gav mig en gitarr och ett (ja, bara ett) plektrum. Jag brukade i min ensamhet ta gitarren till datorn och stämma den, och sedan lära mig lite enkla låtar via en härlig sida kallad www.e-chords-com. När ingen var hemma kunde jag i lugn och ro spela på, utan att skämmas över de fel som jag med all sannolikhet skulle begå. Jag skulle så småningom bli bättre, och kanske våga träna lite "in public" så att säga, utan att skämmas.  Det var min plan. Men, liksom det mesta i mitt liv gick också det åt helvete, då jag flyttade till en jourfamilj där det var meningen att det skulle vara folk i huset 24/7. Självklart, jag trivs jättebra här, men jag saknar mitt lilla gitarrspel. Guitar hero, som jag brukar spela med brorsan när jag e hemma någon dag hos pappa, är ju inte samma sak. Långt ifrån, faktiskt. Knappar... Löjligt. Om det ändå var så enkelt att spela på riktiga gitarrer.
Något jag också saknar är mitt lilla pianospelande. Har ju haft keyboard sedan jag var typ sju år, och det var kärlek vid första tangenttrycket. Jag minns dagen jag fick min första keyboard, minns det som om det var igår. Det var en julafton. Den var röd. Jag gick och la mig i min säng och satte volymen på högsta volym och spelade, och mamma kom ner och sa att jag kunde skada öronen. Ååååh vad kär jag blev i den där lilla saken, alltså.
Med åren har jag bättrat på mitt pianospel, och kan nu ett antal låtar och sånt. På musiken i skolan sätter jag mig oftast vid pianot och övar lite, och alla i klassen blir imponerade och vill att jag ska lära dom. Oj oj oj, jag minns när min syrra ville lära sig lite enkla låtar... Inte ens med riktiga ackord, utan liksom melodin med en tangent i taget... Det tog tuuuusen år att lära henne första delen av en vers, och sju miljoner år för henne att lära sig komma ihåg ordningen och allt... Och ett starkt tålamod från min sida.

Jaa du, det här blev ett längre inlägg än planerat. Härligt att du orkade läsa hela! Eller förresten, du läste nog inte hela. I såna fall, så är det lugnt. Du missade inte direkt något.

I morse, klockan åtta (som är en väldigt tidig tid för mig, i alla fall just nu), hade vi möte i skolan. Var oerhört trött och gäspade konstant, såpass mycket att jag fick akta mig för att låta tårar rinna och smeta ut sminket.
Efter mötet var avslutat hämtade jag och min pappa ut paketet från bubbleroom - ni minns kanske att jag berättade om det? Inte? Nähä. Hur som helst, jag såg på ordersedeln att paketet kunde hämtas ut redan den sjätte - bara några dagar efter att jag beställde! Men, jag har varit himlans upptagen och har inte hunnit hämta ut paketet förrän idag.
Jag var jättenöjd med jackan, har oroat mig lite över hur den skulle sitta på min kropp och sånt där. Var också lite orolig över storleken - jag tog den minsta storleken som fanns utan att blinka, som jag alltid (läs: oftast) gör, men började så sent som för några dagar sen oroa mig över att den skulle vara för kort i ärmarna. Och trots att det var fredag den trettonde idag så satt jackan jättefint! Det är en kort, tajt jacka i vitt fuskskinn med breda muddar och några (små, knappt användbara) fickor. Hur snygg som helst, mycket bättre än jackan jag använde förut - dock lite kallare, fast det får jag ta mej tusan stå ut med, tjej som jag är. På prommisen idag med vovvarna hade jag även pappas lilla pashmina (sjal) på mig, så att jag kan borra ner ansiktet i den när det blåser riktigt kallt. Dom två voffsingar jag höll i hade båda gult koppel, såg rätt bra ut till den nya jackan måste jag erkänna. Herregud, tjejer har det här i blodet alltså.
Beställde även ett grönt, snyggt linne som jag drog på mig så snabbt prislappen var bortsliten. Det sitter rätt bra, liksom alla tröjor gör i början, men efterhand kommer väl även detta plagg töjas ut och så småningom gå sönder och slitas upp  i sömmarna. Nåväl.
Beställde även ett par snyyygga skor, som jag bara inte kunde låta bli att köpa. Okej, så jävla snygga var dom kanske inte - men dom var billiga! Och jag har väldigt ont om högklackade skor med platå, så jag tänkte "varför inte?". Jag vet typiskt tjejsvar. Men det är inget som jag i dagsläget kan rå för (kom igen efter könsoperationen).
Det var allt jag beställde, men inte allt jag fick. Det låg lite grejer i påsen som jag inte hade betalat för, men som avsiktligt eller oavsiktligt kom med i min order ändå. Först, ett par gratis strumpor. Yay! Jag som ständigt lider av obotlig strumpbrist. Strumporna var kanske inte världens sexigaste, men dom kommer ju ändå från den välkända märket Blammo - så det är ingen Lidl-kvalitet i alla fall. Och liksom, en strumpa är en strumpa.
Fick även lite Eau de Toilette med naturlig, fräsch doft som jag gärna sprayar på mig på morgonen.
Det slant även med något som jag tror ska vara någon slags ögonskugga, men som mest liknar en burk krossat glas. ska någon dag samla mod och öppna burken, och se vad det är för något.


Skorna är svartvita, det är också strumporna som jag fick (?) gratis.

Spenderade eftermiddagen med att läsa en bok. Jag gillar att läsa, särskilt texter skrivna av någon inteligent men emotionellt utvecklad människa som uttrycker sig bra i ord och som gör vackra och förståeliga liknelser.
Boken jag läste är en sannhistoria skriven av Dave Pelzer (I think), och heter "Pojken som kallades 'Det'". Den handlar om David's barndom, om hur han sedan han var fyra har blivit misshandlad grovt. Han skriver på ett sätt som jag tycker är behagligt att läsa, och ger bra (om än fruktansvärda) beskrivningar och bilder. Hemskt var det, men jag tar det ändå med en nypa salt - eftersom minnena från fyraårsåldern var så väldigt detaljerade. Men såklart, det är fullt möjligt att hr. Pelzer till och med i sin bok har avbildat en underdrift - även om det är troligare att han överdrivit något. Inget jag tycker illa om honom för, hur kul vore det att läsa en bok där varannan mening förklarade hur lite man egentligen minns från händelsen?
Boken hade ett vackert och snudd på romantiskt efterord, något jag tycker är trevligt i små mängder. Inte för att jag på något sätt föredrar det råa och kalla - men kanske har mitt eget liv varit så bra att jag inte finner någon större glädje i att läsa lyckliga texter, eftersom jag själv känt och tänkt likadant så ofta. Eller kanske har mitt eget liv i själva verket varit så hemskt och olyckligt att det glädjer mig att läsa om folk som har det likadant, medan det bara känns orättvist och hopplöst att läsa om såna som har det bra? Jag vet inte faktiskt, och jag vill inte lägga ner tid på att känna efter hur det ligger till heller. Jag gillar inte att tänka tillbaka på mitt liv, jag drunknar så lätt i gamla minnen och händelser. Det är bättre att spendera tiden på att lära sig om andra, tycker i alla fall jag.


Här är en bild från när jag läser Dave Pelzer's gripande bok - iförd mitt gröna linne från bubbleroom och det snygga skärpet syrran gav mig.

Under denna lilla "fotosession" med nya vovven Doolies blev jag lite småkär i honom. Har en förkärlek till pudlar, och denna kille liknar en pudel ganska mycket. Delar med mig av några bilder i sepiaton, hoppas det inte blir för irriterande. Min kamera fotar inte så fint i färg, nämligen.


En mysig grabb, som gillar att ligga i hallen tydligen.


Alla hundar nosar på kameran, det är oundvikligt.


Hans öga ser så mörkt och svart ut, som ett hål nästan... Iaf på den här bilden.


Sötnos <3


Gulligare bild får man leta efter!


Pudlar gör sig bra på närbilder och porträtt. Doolies är en riktig snygging!


En smått trånande blick. Längtar han efter sitt gamla hem tro?


Doolies tittar på tikarna i huset.


Vilken stilig herre!


Så lugn och mysig...


Svartvitt blev ju rätt nice.


Färg... Inte så skarpt va?


Har inget emot pudelklippning, men att Doolies' svans är jämntjock hela vägen gillar jag inte.


En blick alla hundägare känner igen. "Jag vill ut!"


Sepia igen. Notera Doolies' storlek jämfört med mina skor.


Det finns många intressanta dofter i en hall. Visst, Doolies?


Söt eller vad?!


Här tittar han på tikarna, som löper. Snacka om spänd stämning...!


Avslutar med en urgullig bild på Lotta och Doolies.

Idag kom en fjärde hund hem till oss, som vi eventuellt ska behålla. Han (ja, det är en hane) heter Doolie och är en cockerpoo av den lite större typen, vit med pudelpäls och klippt som en pudel. Rätt söt och charmig, tyst och kelig. Ska bli intressant att ha honom här.

För övrigt började Majja löpa idag, eller det var i alla fall idag som vi såg blod. Oj, det där lät lite fel, men...

I morgon ska vi ögonlysa Wilma och Majja, och även Wilma's blivande make Rocky. Hoppas (och tror) att alla blir ua!

Vad har annars hänt idag då? Jaa du, inte så jävla mycket faktiskt. Sov ganska länge, gick upp vid ett eller något sånt tror jag.
Lät en kille vid namn Fredrik sminka mig, vilket var himla nervöst. Han sminkade mig igår också, såg ut som ett synskadat mongo. Jag visste ju såklart att han som kille inte skulle lyckas särskilt bra, men jag var inte beredd på att behöva dra en godispåse över huvudet för att våga ta mig till toaletten. Det var igår det. Idag när han ville sminka mig var jag riktigt skeptisk, och rädd, faktiskt. Men det blev inte så himla farligt. Som en ung tjejs första sminkning ungefär. Lite kladdigt med mascaran, lite svårt med pudret och lite ögonskugga och highlighter på fel ställen men annars rätt okej. Fick fixa till det litegrann bara, så att jag kunde visa mig offentligt.
Efter det bakade jag, Fredrik och Nicole en kladdkaka. Och oj, vad barnsliga killar kan vara. Svårt att tro att han fyller 15 på fredag. Nåväl. Kakan blev ganska god, och det var lite kul att baka tillsammans med andra for a change. När jag var ensam hemma hela dagarna hos pappa bakade jag ofta, och då var jag ju helt utan sällskap (med undantag för eventuella talkshow's på tv). Kul med olika åsikter, även om Fredriks tjat om att han ville ha mycket smet kvar i bunken som han kunde slicka rent var lite smått ennerverande.

Igår städade jag förresten rummet, helt otroligt va? Jag har en tendens att skräpa ner i mitt rum, och en oerhörd förmåga att stöka till i ett rum där det inte finns så många saker att stöka till med. Här i jourhemmet har jag ju bara kläder, tidningar och smink, men jösses vad stökigt det blir! Godis köper jag varje vecka, men utan papperskorg i rummet tenderar alla papper att hamna i olika små "skräphögar" här och var... Äckligt, men det är faktiskt bara torrt godispapper. Nåväl, mitt stökiga rum blev som sagt mindre stökigt igår, då jag med liiite hjälp av Nicole städade upp det allra värsta.

Snart är det dags att söka till gymnasiet. Suck. Och jag måste göra nationella proven också. Suck. Suck.

Har beställt lite kläder btw. Dom borde komma när som helst. Det jag beställde är en vit (fejk-)läderjacka i bomberstil från Brooker, ett grönt linne från jag vetefan, och ett par niceiga skor från Brooker. Beställde från bubbleroom, ett ställe jag med all säkerhet kommer beställa ifrån igen. Det gick så snabbt och enkelt, jag rekommenderar ett besök! Behöver en sjal/scarf/halsduk som matchar jackan, men måste först pröva den. Ett par ljusbruna stövlar tror jag skulle passa. Nu när jag går ut en timme varje dag är det ju viktigt att se bra ut!

Vi får höras vid senare, darlings. Rekommenderar ett besök på flashback's forum (finns länk i spalten till vänster), ett mycket kul ställe. Läs t ex "död o återfödds" hiskeligt roliga teorier om Gud, intra-terrestrials, reinkarnation och annat trams och flams som jag anser vara nonsens. Ha det bra!

Här kommer lite bilder ifrån dagens promenad.


Hela gänget samlat på en bild - inte dåligt!


Chico, Majja och Lotta.


Wilma dansar för godis.


Om man sitter ner får man godis. Lotta och Gilda har lite svårt för det konceptet.


Sådär! Nu sitter alla (utom Majja...) och Lotta slickar sig otåligt runt munnen. 


Koppeldags!


Majja vill inte ha koppel på sig.


Majja e såå barnslig, tycker Wilma och Gilda.


"Äntligen!" tycker Wilma, och Lotta biter på en snöbit.


Även Chico har kopplet på sig.


Gilda nosar runt i snön i sin isbjörnstjocka päls.


Nej, nu ska alla vovvar kopplas. Lottar väntar fint medan Gilda får på sig sitt koppel.


Gilda ser lite smått besviken ut, men Lotta verkar helnöjd och slickar sig om nosen med sin pojkvän Chico tätt intill.


Chico blickar ut över ängen.


Lilla busiga Lotta!


...och busiga Majja, som visst är på springhumör.


Pudelpojken Chico kan minsann gå fint, han!


Wilma har en loppa bakom örat och Chico tittar nyfiket på.


"Hallå! Se så fint jag dansar!" säger Wilma till Chicos ägare och vill ha godis.

Idag var jag på sjukhuset angående min njure som gör ont vid excessivt intag av vätska. Hoppades innerligt på att dr Tommy Linné (eller Tommy Linne, som det så tjusigt stod på kallelsen) hade hittat felet, men blev i stället grovt förolämpad.
Han sa att "det inte var bra för mig att titta i läkarböcker för mycket", att "man inte ska leta efter fel" och att jag skulle "hitta anledningen till att jag mår som jag gör"... Med det menade han givetvis att jag är psykiskt sjuk, lyssna här: "det är lätt att försöka hitta fysiska fel, men jag tycker inte att du ska smita ifrån barnpsykatrin"... Han sa även att jag "måste acceptera att alla är olika" och att just jag "behöver hjälp med den process som alla går igenom".... FY FAAN ASSÅ!!! Jävla skitdoktor.
Mamma och pappa tog upp det där med ss och sle, men enligt mister du-är-psykist-sjuk-och-inbillar-dig-bara så "finns det ingen anledning att kolla upp det, du uppvisar ju inga symptom"... Plus att "det är inte bra att utreda för mycket".... Jävla människor det finns alltså!!

Herr Linne var för övrigt en mycket äcklig man. Han är gråhårig, inget större fel med den. MEN, hans mun är en helt annan historia. Hans övre framtänder är ovanligt korta, så han liknar närmast en vampyr. Och sen  hade han nåt slags Bert Karlsson-ryck och slickade sig om munnen sådär sliskigt och snuskigt var tredje minut. Fy faan.

Jag har för övrigt ett stort problem med halsbränna, har alltid haft det men inte trott det var nåt speciellt liksom. Men mamma tycker att det är lika bra att kolla upp det, eftersom jag legat sömnlös p.g.a. detta. Hon ska snacka med nån Malin tror jag, och be om en endoskopiundersökning. Själva endoskopi-grejen är jag inte helt förtjust i... Man trycker ner en slang med en kamera på ner strupen, och det låter ju inte så jävla nice. Men som tur är så blir barn nedsövda. Ibland är det bra att vara barn länge.

Idag åkte vi till mamma och hennes nya lägenhet i jakobsberg och lät henne injicera Gardasil®-vaccinet, samtidigt som jag fick se hennes lägenhet och samtidigt som vi firade hennes födelsedag som är nu på onsdag.

Jag har aldrig varit rädd för sprutor och nålar, vilket är praktiskt när man som jag måste ta blodprov stup i ett och även vissa sprutor, som nu. Min syrra däremot har fått en plötslig rädsla och obehagskänsla inför nålar, vilket jag tycker är himla larvigt. Jag fick ta sprutan först, vilket jag inte hade några problem med, medan hon satt och tittade på och sa att hon mådde illa...
Jag brukar alltid känna ett litet stick, du vet när nålen penetrerar skinnet, och det kan svida litegrann (inget jag gnäller om högt), men den här gången kände jag inte när nålen var inne. Det kändes liiite när själva vätskan sprutades in i muskeln, men inte mycket alls. Det var en smula ömt när man tryckte på det sen, men mest kände man vätskan och luftbubblor (?) djupt under skinnet. Jag blödde inte, så jag behövde inget plåster. Det gick faktiskt mycket bättre än jag hade trott och hoppats.
Min syrra gjorde en himla stor grej av det här med sprutan, och satt och spände sig och såg gråtfärdig ut när mamma stack i henne. Hon tyckte det gjorde ont också... Konstigt.

Visst e det konstigt egentligen, att vissa är så himla rädda för nålar... Det e ju inte ett dugg praktiskt.

Läste i illustrerad vetenskap att man har uppfunnit en ny sorts "spruta" - ett plåster. Plåstret har en massa nålar tunna som hårstrån, och ska därför inte kännas så mycket - om ens något alls. Ganska smart, faktiskt.

I morgon (tidigt på morgonen...) bär det av till sjukhuset och doktor Tommy Linné. Han arbetar på nefrologavdelningen, så jag ska alltså dit angående min njure. Jag har ju problem med min vänstra njure, men man vet inte vad det är. Den ser frisk ut på alla ultraljud....
Nu har vi dock en ny teori, som jag fick tips om av en kompis från London - Sjögrens Syndrom. Det främsta symptomet var oändlig trötthet - något jag känner igen ganska väl... För en gångs skull verkar pappa hålla med om något jag föreslagit, vilket känns rätt bra. Jag hoppas innerligt att vi äntligen hittat svaret, att vi äntligen vet vad det är. Mamma sa också att om inte ss, eller sle som är en undersjukdom, går på lederna (vilket det ofta gör) så kan det förstöra de inre organen.... Hon menade alltså att min dåliga njure kunde vara en följd till ss eller sle. Det låter logiskt, men det är det ju massa saker som har gjort förut och som visade sig vara fel, men det är absolut värt att kolla närmare på.

Fick idag av min kära syster ett skärp, ett vitt som jag faktiskt letat frenetiskt efter i alla affärer och butiker. Har ju ett gammalt som e trasigt och som skräpar ner, men det är det enda jag har... Fast nu fick jag ju ett nytt, underbart :D
Fick också lite krafs av mamma, som vanligt. En rutig (låter skitfult) jacka som e rätt nice, och en stor vit blus som jag inte vågat prova än...
Jag ska snart beställa lite kläder, har en hel del pengar som bränner i fickan.... Och om jag inte köper kläder för dom så blir det ju godis. Jag köper två kg godis i veckan. Ett kilo köper jag tillsammans med Alex (som tycker godis är äckligt) uppe på konsum, och ett kilo köper jag oftast hos pappa på helgen. Jag är en riktig godisgris.

Jag måste duscha nu, ska ju till sjukan imorn :P Men jag skriver säkert imorron och berättar hur det gick.

Tjaarå! <3